I september det här året anordnade jag som guide två tillfällen för nybörjare att testa på
fjällvandring/bergsbestigning. Som destination valde jag nordens högsta topp
Galdhöpiggen. Den är lättare än arktiska Kebnekaise - men ändå kräver
en viss ansträngning och kan användas som träning för lite högre toppar. Det är en
bedrift att klara sig till toppen av Nordeuropa, samtidigt är den tillräckligt
tillgänglig och inte alltför riskabel. För en nybörjare är det en ordentlig
utmaning, men långt ifrån omöjligt. Mycket beror även på fysisk form, men det
satte jag inga krav på de här gången.
De två tillfällen
visade sig ge precis rätt nivå av svårighet, men skiljde sig väldigt mycket
från varandra. Här är några ord om första toppturen, 4-6/9 2018.
Anledningen till
varför jag la turen på vardagar och inte helg den här gången var på grund av
att det fanns en person som gärna ville utföra bestigningen, men kunde endast
vardagar på grund av jobb. Jag var mycket motiverad att erbjuda henne en
möjlighet att genomföra turen, inte minst på grund av livsresan hon har gjort
hittills. Det går att läsa artikeln här,
men kortfattat handlar det om att efter ett liv med självdestruktivitet,
hemlöshet och självmordsförsök äntligen lämna missbruk och misär bakom sig,
sluta upp med alkohol och droger, och börja koncentrera sig på att arbeta,
träna, och ta hand om sig själv.
För ett år sedan tränade
hon knappt, och en promenad på 2 km var så jobbig att hon höll på att svimma.
Nu hade hon kommit väldigt långt. Hennes mål var att nå toppen på Kebnekaise, som
för en nybörjare är en enorm utmaning – men hon var bestämd och motiverad! En
guidad tur bokades, och hon åkte dit för att jaga sin dröm. Första toppförsöket
fick dock avbrytas på grund av vädret, och det blev inget andra försök på grund
av sjukdom. Berget står som bekant kvar, men säsongen är snart över. Det var surt
att ge upp något som har varit ett mål under ett års tid. Men det finns andra
mål, och det finns högre berg. Frida kontaktade mig när hon satt på tåget hem
från Kiruna, och jag bokade in henne på turen.
Gruppen utökades
med min sambo som hade mersmak för att ”promenera i backar” efter Mont Blanc,
och vi drog iväg till Norge. Vädret skulle bli bra, det vill säga normalt väder
för fjällsäsongen – soligt på förmiddagen med dimma i dalen, och regn på
eftermiddagen. Vi skulle gå från Spiterstulen, som är enkelt att komma fram
till med bil.
 |
| Utsikten från första lägret, mot floden, i närheten av Peer Gynt-vägen. |
Min plan var att
börja vandra så tidigt som möjligt, helst strax efter soluppgången, för att ge
oss så mycket tidsfrihet som möjligt. Vi fastnade dock i kvällstrafiken i Oslo,
och solen skulle gå ner långt efter att vi slog tältläger i Spiterstulen. Vi
stannade till på vägen istället, och slog läger vid en flod för att få oss lite
sömn. Upp kl 03:45 och köra vidare – de andra kunde sova i bilen i två timmar,
och vakna när vi är framme i Jotunheimen.
 |
| Sista biten mot Spiterstulen - en slingrig grusväg. Både kor, får och och älgar finns längs med vägen. |
Min prio var att
komma dit så fort som möjligt, även om det betydde väldigt lite sömn för egen
del. Jag ville inte stressa på för mycket under själva turen, och visste att vi
skulle behöva ta en del pauser. Det visade sig vara rätt strategi, då turen tog
väldigt lång tid. En stor bidragande faktor har varit att stora områden med snö
hade smält, och bitarna som skulle bli en behaglig promenad i snön (och
möjlighet till att åka nedförsbacke på väg tillbaka) förvandlades till
rullstensåsar utan någon egentlig stig. Sådana passager är krävande och tar
tid; det är riskabelt att åka takten, speciellt när folk är trötta, för att det
minsta lilla felsteget kan resultera i skador.
 |
| Galdöpiggens rullsten |
Vi packade om, kittade på, och började gå. Morgondimman låg fortfarande över dalen, men stigen var väl synlig. Första biten är svår att ta fel på, med skyltar och lerstigar, trots många möjliga upptrampade genvägar och omvägar. Längre upp gäller DNTs röda markeringar. Några rösen visar också vägen. Men ibland gäller det att leta nog efter dem för att inte gå helt fel.
Jag började som
vanligt turen med att lära ut tekniken för att kunna gå smidigare, berätta hur stavarna
ska användas på rätt sätt, och hur rörelser och andningen skall synkas för att spara
energi. Väldigt förvånad över att guiderna på Kebnekaise inte har lärt ut
sådant. Felaktig användning av stavarna gör att det blir svårare att gå med dem
än utan. Andningen sabbas, musklerna belastas fel, och turen upplevs som mycket
jobbigare än vad det egentligen är.
 |
| Här passerar vi dimman och fortsätter uppåt. |
 |
| Morgondimman ligger kvar i dalen, som en mjuk säng bäddad för jättarna |
 |
| Framåt och uppåt. |
Rutten från
Spiterstulen är längre än rutten från Juvasshytte, stigningen är större och
brantare, och det är sten i stort sett hela vägen. Det finns några luftiga
partier där lättare scrambling förekommer, och den här säsongen är det ytterst
lite snö och is. På vägen till toppen passerar stigen Svellnosi på 2272 möh,
och Keilhaus topp på 2355 möh, för att dippa ner lite på stenryggen och
slutligen nå Galdhöpiggens 2469 möh. Precis innan toppen finns en stuga (trots
utannonserade öppettider hade stugan stängt).
 |
| Här börjar de lite brantare partierna |
 |
| Utsikt över glaciärer |
Gruppen fick ta frekventa pauser för att vätska upp sig, ta lite snacks, justera kläder eller helt enkelt vila lite. Trots pauserna avancerade vi framåt. På vägen till Keilhaus topp, den brantaste biten, kom tröttheten på riktigt första gången, men det kämpades på. Jag och Frida kunde gå nära varandra och prata. Dialogen handlade om djupa ämnen – motivation, fysisk och psykisk prestation, relationer, framtidsutsikter. Ett berg är en tacksam metafor. En fjälltur är den perfekta möjligheten för självutveckling.
För en nybörjare
är det svårare att överblicka hela turen, och det kan ibland kännas oändligt,
omöjligt, speciellt när kroppen skickar signaler om att det är dags att bryta.
Det gjorde mig väldigt stolt att se en person kämpa på så hårt, mot alla odds,
att kliva över sig själv för att klara det – inte ”tack vare” en massa saker,
men ”trots” en hel del jobbigt, som hjärtesorg, ryggen som sträcktes precis
dagen innan och gjorde väldigt ont, och så vidare.
 |
| Utsikten från stenryggen |
 |
| Vilopaus |
Det var stort.
Att vid 2100 möh fira att vi stod högre än Kebnekaises topp, med leenden och
high fives. Att prata om jobbiga rädslor och kontrollbehov, och fortfarande se
personen göra det som göras skall, trots allt som talar emot. Att dela glädjen
att nå toppen av Nordeuropa, efter ett så långt och jobbigt slit, tårarna i de lyckliga
ögonen är något jag sällan kommer glömma. Allas komfortzongränser är olika; det
är inte utmaningens absoluta nivå som räknas, utan individens mod och styrka
att utmana sig så långt som möjligt utifrån sina egna gränser. Det här var
större än vad Mont Blanc - eller till och med Everest - är för vissa. Jag är
väldigt glad att jag fick vara guide på den här resan.
 |
| Toppen av Galdhöpiggen |
Nu var nedåtvägen kvar. Det var redan eftermiddag, och då kom vädret. Vi piskades i ansiktet av
hagel-snö-regn som kom horisontellt. Det var som väntat och planerat, och det var bara att dra på förstärkningsplaggen och bättra på skalet.
 |
| Neråtvägen i moln och snö |
 |
| Det hann inte komma ner särskilt mycket snö under turen, och det mesta kunde skakas av. |
Det är nedåtvägen som egentligen är
svårast; folk är trötta, det tär på knäna, det är lätt att tappa fokus. Men alla
kämpade på. Och när vi var tillbaka på Keilhaus-ryggen, med solen snett från
ryggen, belönades vi med synen av surrealistiskt färglysande regnbågar över
glaciärerna.
Turen tog som
planerat hela dagen, och när vi kom ner återstod det bara att slå upp tält och
vila. Jag passade på att käka middag, då jag inte hade med mig upp någon varm
mat, endast snacks och godis. Frida nöjde sig med vätskeersättning, och passade på att sova istället.
 |
| Tältlägret vid Spiterstulen. De rödgula tälten är studenter från en högskoleutbildning om exotiska resmål. |
Nästföljande
dagarna skulle bjuda på en del träningsvärk för hennes del, men nog var det
värt det. Jag vet att hon har Kebnekaise inbokad nästa sommar, och jag kommer
att följa hennes kamp mot målet.
Nästa inlägg kommer handla om andra bestigningen av Galdhöpiggen i september - den här gången över en glaciär och i riktigt busväder. Fram till dess, några fler bilder från denna gång.
Fler liknande turer kommer arrangeras nästa sommar. Jag leder både individer, grupper och företag. För kontakt och bokning, maila lena@adrenalena.se
 |
| Utsikten på vägen ner |
 |
| Utsikten på vägen ner |
 |
| Utsikten på vägen ner |
 |
| DNT markerar ut stigarna. |
 |
| Dalen i kvällsljus, utan dimtäcke |