Galdhøpiggen, 1a turen i september: fokus på motivation och personlig utveckling



I september det här året anordnade jag som guide två tillfällen för nybörjare att testa på fjällvandring/bergsbestigning. Som destination valde jag nordens högsta topp Galdhöpiggen. Den är lättare än arktiska Kebnekaise - men ändå kräver en viss ansträngning och kan användas som träning för lite högre toppar. Det är en bedrift att klara sig till toppen av Nordeuropa, samtidigt är den tillräckligt tillgänglig och inte alltför riskabel. För en nybörjare är det en ordentlig utmaning, men långt ifrån omöjligt. Mycket beror även på fysisk form, men det satte jag inga krav på de här gången.


De två tillfällen visade sig ge precis rätt nivå av svårighet, men skiljde sig väldigt mycket från varandra. Här är några ord om första toppturen, 4-6/9 2018.

Anledningen till varför jag la turen på vardagar och inte helg den här gången var på grund av att det fanns en person som gärna ville utföra bestigningen, men kunde endast vardagar på grund av jobb. Jag var mycket motiverad att erbjuda henne en möjlighet att genomföra turen, inte minst på grund av livsresan hon har gjort hittills. Det går att läsa artikeln här, men kortfattat handlar det om att efter ett liv med självdestruktivitet, hemlöshet och självmordsförsök äntligen lämna missbruk och misär bakom sig, sluta upp med alkohol och droger, och börja koncentrera sig på att arbeta, träna, och ta hand om sig själv.

För ett år sedan tränade hon knappt, och en promenad på 2 km var så jobbig att hon höll på att svimma. Nu hade hon kommit väldigt långt. Hennes mål var att nå toppen på Kebnekaise, som för en nybörjare är en enorm utmaning – men hon var bestämd och motiverad! En guidad tur bokades, och hon åkte dit för att jaga sin dröm. Första toppförsöket fick dock avbrytas på grund av vädret, och det blev inget andra försök på grund av sjukdom. Berget står som bekant kvar, men säsongen är snart över. Det var surt att ge upp något som har varit ett mål under ett års tid. Men det finns andra mål, och det finns högre berg. Frida kontaktade mig när hon satt på tåget hem från Kiruna, och jag bokade in henne på turen.

Gruppen utökades med min sambo som hade mersmak för att ”promenera i backar” efter Mont Blanc, och vi drog iväg till Norge. Vädret skulle bli bra, det vill säga normalt väder för fjällsäsongen – soligt på förmiddagen med dimma i dalen, och regn på eftermiddagen. Vi skulle gå från Spiterstulen, som är enkelt att komma fram till med bil.

Utsikten från första lägret, mot floden, i närheten av Peer Gynt-vägen.
Min plan var att börja vandra så tidigt som möjligt, helst strax efter soluppgången, för att ge oss så mycket tidsfrihet som möjligt. Vi fastnade dock i kvällstrafiken i Oslo, och solen skulle gå ner långt efter att vi slog tältläger i Spiterstulen. Vi stannade till på vägen istället, och slog läger vid en flod för att få oss lite sömn. Upp kl 03:45 och köra vidare – de andra kunde sova i bilen i två timmar, och vakna när vi är framme i Jotunheimen.

Sista biten mot Spiterstulen - en slingrig grusväg. Både kor, får och och älgar finns längs med vägen.
Min prio var att komma dit så fort som möjligt, även om det betydde väldigt lite sömn för egen del. Jag ville inte stressa på för mycket under själva turen, och visste att vi skulle behöva ta en del pauser. Det visade sig vara rätt strategi, då turen tog väldigt lång tid. En stor bidragande faktor har varit att stora områden med snö hade smält, och bitarna som skulle bli en behaglig promenad i snön (och möjlighet till att åka nedförsbacke på väg tillbaka) förvandlades till rullstensåsar utan någon egentlig stig. Sådana passager är krävande och tar tid; det är riskabelt att åka takten, speciellt när folk är trötta, för att det minsta lilla felsteget kan resultera i skador.

Galdöpiggens rullsten
Vi packade om, kittade på, och började gå. Morgondimman låg fortfarande över dalen, men stigen var väl synlig. Första biten är svår att ta fel på, med skyltar och lerstigar, trots många möjliga upptrampade genvägar och omvägar. Längre upp gäller DNTs röda markeringar. Några rösen visar också vägen. Men ibland gäller det att leta nog efter dem för att inte gå helt fel.




Jag började som vanligt turen med att lära ut tekniken för att kunna gå smidigare, berätta hur stavarna ska användas på rätt sätt, och hur rörelser och andningen skall synkas för att spara energi. Väldigt förvånad över att guiderna på Kebnekaise inte har lärt ut sådant. Felaktig användning av stavarna gör att det blir svårare att gå med dem än utan. Andningen sabbas, musklerna belastas fel, och turen upplevs som mycket jobbigare än vad det egentligen är.

Här passerar vi dimman och fortsätter uppåt.

Morgondimman ligger kvar i dalen, som en mjuk säng bäddad för jättarna

Framåt och uppåt.
Rutten från Spiterstulen är längre än rutten från Juvasshytte, stigningen är större och brantare, och det är sten i stort sett hela vägen. Det finns några luftiga partier där lättare scrambling förekommer, och den här säsongen är det ytterst lite snö och is. På vägen till toppen passerar stigen Svellnosi på 2272 möh, och Keilhaus topp på 2355 möh, för att dippa ner lite på stenryggen och slutligen nå Galdhöpiggens 2469 möh. Precis innan toppen finns en stuga (trots utannonserade öppettider hade stugan stängt).

Här börjar de lite brantare partierna

Utsikt över glaciärer

Gruppen fick ta frekventa pauser för att vätska upp sig, ta lite snacks, justera kläder eller helt enkelt vila lite. Trots pauserna avancerade vi framåt. På vägen till Keilhaus topp, den brantaste biten, kom tröttheten på riktigt första gången, men det kämpades på. Jag och Frida kunde gå nära varandra och prata. Dialogen handlade om djupa ämnen – motivation, fysisk och psykisk prestation, relationer, framtidsutsikter. Ett berg är en tacksam metafor. En fjälltur är den perfekta möjligheten för självutveckling.

För en nybörjare är det svårare att överblicka hela turen, och det kan ibland kännas oändligt, omöjligt, speciellt när kroppen skickar signaler om att det är dags att bryta. Det gjorde mig väldigt stolt att se en person kämpa på så hårt, mot alla odds, att kliva över sig själv för att klara det – inte ”tack vare” en massa saker, men ”trots” en hel del jobbigt, som hjärtesorg, ryggen som sträcktes precis dagen innan och gjorde väldigt ont, och så vidare.

Utsikten från stenryggen
Vilopaus

Det var stort. Att vid 2100 möh fira att vi stod högre än Kebnekaises topp, med leenden och high fives. Att prata om jobbiga rädslor och kontrollbehov, och fortfarande se personen göra det som göras skall, trots allt som talar emot. Att dela glädjen att nå toppen av Nordeuropa, efter ett så långt och jobbigt slit, tårarna i de lyckliga ögonen är något jag sällan kommer glömma. Allas komfortzongränser är olika; det är inte utmaningens absoluta nivå som räknas, utan individens mod och styrka att utmana sig så långt som möjligt utifrån sina egna gränser. Det här var större än vad Mont Blanc - eller till och med Everest - är för vissa. Jag är väldigt glad att jag fick vara guide på den här resan.

Toppen av Galdhöpiggen
Nu var nedåtvägen kvar. Det var redan eftermiddag, och då kom vädret. Vi piskades i ansiktet av hagel-snö-regn som kom horisontellt. Det var som väntat och planerat, och det var bara att dra på förstärkningsplaggen och bättra på skalet.

Neråtvägen i moln och snö
Det hann inte komma ner särskilt mycket snö under turen, och det mesta kunde skakas av.
Det är nedåtvägen som egentligen är svårast; folk är trötta, det tär på knäna, det är lätt att tappa fokus. Men alla kämpade på. Och när vi var tillbaka på Keilhaus-ryggen, med solen snett från ryggen, belönades vi med synen av surrealistiskt färglysande regnbågar över glaciärerna.




Turen tog som planerat hela dagen, och när vi kom ner återstod det bara att slå upp tält och vila. Jag passade på att käka middag, då jag inte hade med mig upp någon varm mat, endast snacks och godis. Frida nöjde sig med vätskeersättning, och passade på att sova istället.

Tältlägret vid Spiterstulen. De rödgula tälten är studenter från en högskoleutbildning om exotiska resmål.
Nästföljande dagarna skulle bjuda på en del träningsvärk för hennes del, men nog var det värt det. Jag vet att hon har Kebnekaise inbokad nästa sommar, och jag kommer att följa hennes kamp mot målet.

Nästa inlägg kommer handla om andra bestigningen av Galdhöpiggen i september - den här gången över en glaciär och i riktigt busväder. Fram till dess, några fler bilder från denna gång.

Fler liknande turer kommer arrangeras nästa sommar. Jag leder både individer, grupper och företag. För kontakt och bokning, maila lena@adrenalena.se

Utsikten på vägen ner

Utsikten på vägen ner

Utsikten på vägen ner

DNT markerar ut stigarna.

Dalen i kvällsljus, utan dimtäcke