 |
| Välförberedd gruppmedlem. Replaget på väg neråt |
Första gången jag
var uppe på Mont Blanc gick jag från italienska sidan, från Courmayeur, glaciären Miage, till stugan
Gonella och sedan vidare upp (läs om bestigningen här: dag 1-2, dag 3, dag 4-5) . Det var ett lyckat försök,
dock en av de jobbigare turerna jag hade gjort på grund av höjdsjuka – vi hade
inte tid för någon längre acklimatisering. Nu, flera år senare, skulle jag
tillbaka! Den här gången skulle jag ta en annan väg, den så kallade
Normalrutten, Goûter-rutten eller Royalrutten. Jag åkte som ledare för en grupp på fem
personer, och var aktivt involverade i förberedelserna. I det här inlägget berättar jag om förberedelserna, allt förarbete som gjorts, och avresan mot målet - och i nästa inlägg om den faktiska turen.
Arbetet med turen började ca ett halvår innan, när deltagarna i gruppen tackade ja till resan och
betalade anmälningsavgiften. Folk som utgjorde gruppen hade väldigt olika
utgångslägen. Två personer hade redan varit uppe på Elbrus tillsammans med mig,
på en bestigning jag ledde för ett par år sedan (läs här om den bestigningen, som var min andra på samma berg på två år). Två andra, inklusive min
sambo, hade tidigare tagit sig till Kebnekaises sydtopp via Östra leden för ett
år sedan (se hans inlägg om det här) - även detta en tur som jag anordnade och ledde som guide. Den femte
personen hade inte erfarenhet av högre berg, men själva tanken med resan var ju
att lära ut det som behövdes.
 |
| Skyhöga drömmar. Utsikten från en av approachrutterna till Mont Blanc. |
Jag valde
normalrutten på grund av att utmaningarna som erbjöds där skulle passa
gruppens nivå. Jag kartlade deltagarnas fysiska förmågor och tog fram ett
träningsprogram utifrån behoven. Fokus har varit dels på styrka (allmän
bålstyrka, benstyrka, och specifikt musklerna som används mest på turen), och dels på kondition
och förmåga att fortsätta pusha sig själv trots hög puls och syrebrist. Löpning
i olika former var ett återkommande moment, och samtliga i gruppen visade en
rejäl förbättring i nuvarande personbästa på tex 10k. Många förbättrade det
resultatet med flera minuter, långt utöver vad de själva trodde var möjligt.
Jag själv tycker att de fysiska effekterna gruppmedlemmar får ut av sådan
träning är nästan viktigare än själva bestigningen. De positiva konsekvenserna ger kroppen en skjuts under en lång tid, och bidrar till ett mer hälsosamt och mer
behagligt liv. Det ger också en god grund till framtida utövande av olika
sporter, oavsett om det är fjällvandring, klättring, sky running, lagsporter
eller vad de nu väljer att göra. Och även om folk skulle tvingas avstå själva
bestigningen i sista sekunden så har de fått de positiva konsekvenserna med sig,
det kommer aldrig kunna tas från dem.
 |
| Ordentlig och korrekt träning är nyckeln. Det gälelr att jobba för de rätta förutsättningarna, annnars är det svårt att nå målet. |
Genom en gemensam onlinegrupp kunde alla deltagare hålla kontakten, få tips om utrustning och
allt annat som har med turen att göra. Vi synkade resetiden och flygbiljetterna. Samtliga hade möjlighet att ta ledigt en
vecka, vilket är något längre än de flesta planerar för när de skall upp på
Mont Blanc. I mina ögon är en vecka (eller mer) mer rimligt. Att inte ha några
reservdagar kan avbryta hela försöket, eller (med en stor dos dåligt omdöme)
tvinga gruppen upp i dåligt väder, vilket i bästa fall slutar med att de måste vända innan de når toppen. Att ha en extra
acklimatiseringsdag kan betyda allt inför stundande toppförsök. Att kunna vila
ordentligt innan toppförsöket som börjar tidigt på natten bidrar också till
bättre odds att lyckas. Att kunna tajma farliga passager korrekt betyder att
det kanske går åt ännu en extra dag, men riskminimeringen är värt det - läs om de nuvarande farorna på Mont Blanc här, då den här sommaren har vari ganska speciell. Vi var en större
grupp utan extra guider, och approachen var att om en person behöver gå ner så
går alla ner, vilket betyder att alla risker måste hanteras desto mer noggrannt.
 |
| EN alpinistgrupp kittar av efter en avslutad etapp. Kedjan är inte starkare än den svagaste länken. |
Hade bestigningen
handlat om toppen och endast toppen, så hade approachen förstås varit lite
annorlunda. Jag hade gärna velat ha en deltagare per guide, max två. Då skulle vi
ta in 3-4 extraguider. Nu handlade resan om att testa på höga höjder med de
symptom de kan innebära, att öva på att hantera höjdsjukan och acklimatisera, och
att få till en gruppsammanhållning inför stundande resor till andra toppar. Vi
var överens om prioriteringarna och agerade därefter. De flesta i gruppen hade
erfarenhet av glaciärvandring och fjällvandring, alla förutom en hade
instruerats i och övat self arrest, och hälften av oss har upplevt mycket högre
höjder än Mont Blanc, dvs var bekanta med att känna av höjden. Jag kände till
de fysiska förutsättningarna och begränsningarna för gruppen och var övertygad
om att de hade kapacitet till ett lyckat toppförsök, om alla andra faktorer
stämde förstås - vilket aldrig går att förutsäga, det är ju själva grejen med bergsbestigning.
Den 16e augusti anlände alla till flygplatsen i Geneve. Otroligt nog hade allas flyg kommit i tid, och alla väskor kom med! Jag hade hyrt bil, vilket var smidigast när vi är så många. Tyvärr hade den 7-sitsiga VW Sharan knappt någon plats för våra enorma ryggsäckar, och det var tur att vi bara var 6 personer – annars hade vi helt enkelt inte fått plats. Vi fyllde bilen till bristningsgränsen och tuffade iväg mot Chamonix.
 |
| I väntan på bagage, snart på väg till Chamonix. |
Den lilla
rondellen vid busshållplatsen i Chamonix väckte så många känslor att jag för
ett ögonblick blev överväldigad. Där hade jag stått, för alla dessa år sedan,
efter att ha gjort ett lyckat toppförsök till toppen av Europa. Det var min
första topp i den storleken, första riktiga bestigning i replag, första smak av
höjdsjuka. Första intensiva euforin som bara kan komma när du efter allt slit står
på en topp som du inte trodde du skulle klara. Och den där obeskrivliga känslan
av att komma tillbaka till dalen efteråt, se hur allting fortsätter som vanligt men
ingenting är sig likt, och inse att livet nu har delats upp till ”före toppen” och
”efter toppen”. Jag var åter igen på samma plats nu, och det har hänt så mycket
under åren – så mycket gott, så mycket jobbigt, och så mycket helt fantastiskt.
Det var stort att ta in det hela.
 |
| Adrenalena i Chamonix anno 2013, efter lyckat toppförsök. |
Att anlända till
campingplatsen var också lite nostalgiskt. Min första Mont Blanc-bestigning
började och slutade på Les Arolles, och jag såg till att komma tillbaka dit med
den här gruppen. Gångavstånd till Chamonix och möjlighet att använda duschar,
toa och wifi gör det här stället till ett bra val. Det är rent och fint, och
här finns många själsfränder. Det är lätt att urskilja alpinisterna från resten
av crowden, både på kläderna, utrustningen och på valet av tält. Annars är det
många här som sysslar med teknisk klättring; många muskulösa armar och valkiga
händer som håller i mobiler framför receptionen, där wifi-täckningen är som
bäst. Bänkarna i ”köket” rymmer folk från hela världen; de kokar te, äter snabbnudlar, berättar rätt prestigelöst om sina senaste bedrifter, utväxlar förhoppningar
om väder, för vidare nödvändiga tips, nyheter och skvaller. Crowden går
generellt och lägger sig tidigt för att komma upp i tid till nästföljande
dagens äventyr och strapatser.
 |
| Les Arolles, 2013 |
 |
| Les Arolles, 2018. Inte mycket nytt förutom kläderna |
Campingen är en
bra möjlighet att testa ut all sov- och köksutrustning, då det snabbt går att
komplettera innan äventyret börjar på allvar. Vi behövde ordna det sista lilla av
utrustningen som saknades, inte särskilt svårt i Chamonix där sportbutiker
ibland ligger dörr i dörr. Gas till Jetboil och bensin till Primuskök
införskaffades också här, då det är förbjudet att ha med sådant på flyget. I efterhand hade det räckt med en liters flaska bränsle och
två stycken halvkilos gasflaskor, men vi tog med lite extra – det säljs inte i
någon refuge däruppe.
 |
| Ingen brist på utbudet inom några som helst områden |
Vår linje har
varit att ha med sig allt vi behövde – tält, vintersovsäck, liggunderlag, kök,
vattenrening, mat – och vara helt självförsörjande. Det är i min åsikt närmare
till vad autentisk alpinism är, och jag vill inte köra på ”det franska sättet” med fullpension och bekvämt boende i de olika stugorna som finns på massivet.
Många tar med sig endast en liten dagsryggsäck med förstärkningsplagg – det finns
inte behov för något mer, då det finns vatten att köpa, trerätters att äta, och
färska lakan att bädda sig ner i varje natt om du har gjort en bokning i god
tid. Men i mina ögon så blir det då mindre av ett alpinistäventyr och mer en
lätt och behaglig vandring mellan olika hotell och restauranger. Inget rätt eller fel,
däremot smaksak och principsak. Vi skulle bära med oss allt vi behövde, även om
vi inte skulle tacka nej till att sova inomhus inför toppförsöket.
 |
| Den fantastiska utsikten från Les Arolles, Mont Blancs bländande vita topp. Nu - mot målet! |
Planen för
dagarna var följande:
Dag 1: acklimatisering
på Aiguille du Midi, på 3842 meter över havet, i minst 1-2 timmar. Det är här vi
skulle grunda inför vår vistelse på Gouter, som ligger på 3817 möh. Utan
acklimatisering finns det risk för minst medelsvåra besvär med höjdsjuka.
Dag 2: ta oss
till Nid d’Aigle med bil och allmänna transportmedel (bl.a Le Tramway) och
börja gå därifrån. Campa på Tete Rousse, 3167 möh. Utan acklimatisering finns
det risk att känna av höjden redan här, med lättare dock kännbara besvär.
Dag 3: Upp så
tidigt som möjligt på morgonen, börjar gå vid gryning för att passera couloiren innan solen värmer på och orsakar stenras, tar oss vidare till
stugan Gouter, 3817 möh.
Dag 4:
acklimatiseringstur, beroende på dagsform upp till 4300 meter. Sedan vila.
Dag 5:
Toppförsök. Vi återvänder inte till Tete Rousse på eftermiddagen på grund av
att den rutten inte är säker under dagens varma timmar, utan stannar vid Gouter på 3817 möh och vilar.
Dag 6: Ner till
Tete Rousse och vidare till dalen.
I nästa inlägg kommer jag berätta hur det gick!