På senaste tiden har jag intervjuats flera gånger i egenskap av prepper. Här är mina tankar om ämnet, som fortfarande verkar beröra många.
För det första är prepping inte något som är exotiskt och ovanligt - många preppar på vardagsnivån utan att göra en stor sak av det. MSB har varit tydliga med att alla hushåll måste kunna klara sig själva i minst 72 timmar. Försvarsberedningen bedömer dock att det borde handla om en vecka eller mer. Dock innebär dessa tidsangivelser inga garantier - du kan helt enkelt inte räkna med att någon dyker upp med mat, vatten, mediciner och värmefiltar när veckan är över. Det kommer sannolikt finnas andra prioriteringar i händelse av kris. Du har eget ansvar - både för dig och för dina närmaste.
Nu kommer MSB skicka ut en broschyr med information om vad det är som gäller under kris. Jag hoppas att det kommer vara en ögonöppnare för många, och samtidigt innebära slutet på exotifieringen av preppers. Snarare bör intervjuer hållas med människor som inte preppar, för att de ska berätta hur de tänker egentligen.
En faktor som kan ha bidragit till att prepping inte är mainstream fullt ut ännu, är att många väljer att inte prata om det, och inte outa sig själv som prepper. Det är väldigt synd, för att det behövs ett flertal positiva exempel och en större variation för att bidra till normaliseringen. Det finns en poäng med att hålla opsec och inte visa upp resurser öppet, men nu är det inte svindyra teknikprylar eller värdeföremål vi pratar om. Jag har hört om preppers som preppar tex ädelmetaller, men allt sådant finns ändå traditionellt gömt någon annanstans, långt borta från där de bor. Så vad tror folk att de ska stjäla egentligen? Mina morotsfrön? Extra påsen med salt? Papperskartan över närområdet? En tioliters vattendunk? Många preppar just för att kunna hjälpa andra, så det går alldeles utmärkt att be om hjälp istället. Oavsett vad, så går det inte att stjäla de viktigaste resurserna jag äger som prepper: erfarenheter, driv och kunskap.
Jag behöver inte sitta på en konservhög, däremot så lär jag mig tex vilken mat som finns i naturen och hur den går att utvinna om något tar slut hemma och det finns störningar i ordinarie livsmedelsförsörjningen. Samma med mediciner - jag har inga nedgrävda säckar med penicillin, men jag lär mig så sakterliga vilka växter som kan användas som ersättning i krisläge, ifall läkemedelsförsörjningen skulle krisa. Jag har ingen självförsörjande odling, men jag lär mig vad olika växter och djur trivs med, så jag inte kommer behöva testa ut det skarpt när resurserna är skrala. Jag har inga dyra prepperprylar, men jag vet hur jag säkrar vatten och värme med de enklaste verktygen som finns. Jag sitter inte i någon bunker med bössan i högsta hugg, men jag vet hur ett djur skall slaktas, tas ur, styckas och - framför allt - förädlas. Jag har genom åren lärt mig ett flertal livsviktiga färdigheter som att kunna ta hand om sjuka och skadade, göra enklare reparationer på allt från elsystem till avlopp, planera och exekvera byggprojekt, klara mig i vildmarken även under extrema förhållanden, och så vidare - men framför allt så har jag tränat upp mig mentalt, så jag är alltid förberedd för att försöka klara mig, oavsett situationen.
Det är det viktigaste du kan göra - att vara mentalt förberedd. De fysiska förberedelserna kommer av sig själva, om inget annat så kanske som en följd av MSBs informationskampanjer. Men driv, kunskap och erfarenhet kan ingen myndighet ordna åt dig. Det hör till din egna personliga utvecklingen, och kommer till nytta på flera plan än bara för personlig beredskap.
Att saker och ting sker oväntat hör till själva definitionen av kris. Ingen i Sydkalifornien var beredd på den omfattande branden som tvingade över hundra tusen personer att evakueras från sina hem (se mitt inlägg här). Inte heller i Västmanland såg någon det komma, innan branden var ett faktum. De som seglade lyxiga båtar i Karibien visste inte vilka proportioner fjolårets orkansäsong skulle ta (se min rapport med bilder här). Stormen Gudrun blev lite av en väckarklocka i Sverige. Inte heller många i Syrien, eller för den delen i Ukraina här i Europa, var beredda på vad som skulle hända där. Jag har varit till många ställen som hade blivit drabbade av diverse katastrofer, från naturkrafter till radioaktivitet eller krig, och något är gemensamt för dem alla: folk som har varit förberedda, eller åtminstone hade en plan, har klarat sig bättre. En plan kostar inte heller någonting. Men en plan ger en känsla av kontroll, som gör det lättare att agera på ett rationellt sätt, oavsett om planen följs eller inte.
Det finns en stor mängd andra preppers som har samma eller avvikande åsikter, som är antingen nya eller gamla i gejmet (själv började jag i de banorna runt 2006), som är i alla olika möjliga åldrar, boendesituationer, har olika yrken och olika kunskapsnivåer. Det är fantastiskt att de finns. Jag hoppas att fler kan synas och berätta om sina tankar och erfarenheter - inte bara i bloggar (finns flera riktigt bra!), böcker (dito!) och på sociala medier, utan även i tidningar och tv. Jag kommer iaf fortsätta verka för det.
Illustrationsfotot är från min resa till ett fallout-område nära Tjeljabinsk, sommaren 2016. Nivån av personlig beredskap varierar förstås beroende på risksituationen i givet område.
PS: Om ni undrar vad det är för axelhölsterväska jag har på mig i SVT Rapport, så är det förstås en Unipörs - de kan beställas på unipors.se och är perfekta till att bära personliga preppinggrejer i, men också för att gå till affären, fixa i trädgården, visa upp på finfesten, eller bara använda i vardagen.