 |
| Vad är du själv rädd för? Vatten? Höjder? Fåglar? Öppna platser? Smuts? Det okända? |
Att känna rädsla är en naturlig reaktion på något som hjärnan uppfattar som hot. Ofta är det dock bra att fråga sig själv huruvida rädslan är rationell eller inte. Det är t.ex rationellt att vara rädd för att bli skadad i en farlig situation, eller rädd för att förlora en närstående person när det sker något dramatiskt. Men i de flesta vardagssituationer föreligger det ingen risk för personskada, så de vanligaste rädslorna är istället irrationella, det vill säga vi är rädda för något som egentligen inte kan eller kommer skada oss. Dessutom har vi ofta sociala rädslor, som rätt ofta inte är särskilt rationella de heller. Och den största och mäktigaste rädsla, den som håller folk tillbaka som mest - det är vår rädsla för förändring.
Fobier
Om rädslan är irrationell och överdriven kallas det för fobi, och går att söka hjälp för. Exempel på det är rädsla för djur, fåglar eller insekter, för vatten, trånga eller öppna utrymmen, mörker, höjder och så vidare. Det är normalt att t.ex vara lite orolig på en hög höjd, eller dra sig för att klappa en okänd hund som ser aggressiv ut. Men om du aktivt undviker höga höjder och inte vågar komma nära kanten även om det finns staket runt det hela, eller får smärtsamma stresspåslag av att vara i samma rum som en hund trots att den är kopplad och ägaren är närvarande, så är det en fobi.
Det är inte rimligt att låta sitt liv begränsas av en irrationell rädsla. Inte heller är det rimligt att gå runt och riskera att få starka obehagskänslor av något som tillhör vardagen. Att bli kvitt en fobi kan göra dramatisk skillnad för ditt välbefinnande, och stärka dig som individ i övrigt.
Självterapi för fobier
Ibland går det att lära sig att hantera en fobi på egen hand, genom att gradvis exponera sig för det man är rädd för. För någon som tex är paniskt rädd för ormar kan det hjälpa att börja med att teckna en orm, eller titta på en teckning. Nästa steg, som kommer några dagar senare, är att vidröra en sådan bild. Några dagar senare går det att fortsätta på samma vis med foton, och sedan gå övertill andra symboliska handlingar. Kanske klappa en mjukisorm, eller titta på en video med ormar. Det viktigaste är att ta väldigt små steg, men utmana sig hela tiden och göra det som känns lite obehagligt men ändå möjligt att göra. Med tid så har du rubbat din toleransgräns, och helt plötsligt känns det inte så jobbigt med tex bilder eller videos. Sedan fortsätter exponeringen med att tex komma förbi ett terrarium. De som har kommit längst klarar till slut av att klappa en orm, något som de aldrig hade kunnat tänka sig i utgångsläget. Toleransgränsen har blivit mer rationell och rädslan behöver inte påverka ditt liv. Nu finns det förstås inget självändamål med att klappa en orm, men om du klarar av det så finns det mindre risk för att du ska bli irrationellt rädd för ormar i framtiden. Dessutom kan en sådan handling vara viktig för självbilden, och stärka självförtroendet.
Självterapi genom exponering kräver målmedvetenhet och viljestyrka. Det kan vara klokt att be en närstående om hjälp, för att kunna få lite extra "push". Ofta vill vår hjärna hitta på tusen undanflykter för att slippa nästa exponeringstillfälle, det är ju något som hör till hur en fobi funkar.
 |
| Bilden är tagen på samma plats som första bilden i inlägget - nämligen Färöarna, innan jag seglade av mot Island. Här tar jag några steg mot kanten för att utmana min egen aversion mot höjder. |
Det sociala är inte alltid lika lätt för alla individer; alla har inte heller samma sociala behov. Det är dock vanligt med olika grader av social ångest, och inte heller ovanligt med social fobi. Precis som med övriga fobier finns det hjälp att få, både genom terapi och självhjälpsböcker. Mildare fall av sociala rädslor kan hanteras genom exponering och träning. Det är inte heller rimligt att låta en rädsla begränsa ens sociala liv, och en förändring på den fronten kan ge stora förbättringar i det personliga välmåendet.
Rädsla för förändring
Det är vår mäktigaste rädsla, som håller oss tillbaka som mest. Jag ser väldigt ofta hur folk håller sig kvar i de mest orimliga livssituationer, bara av rädslan för förändring. De vågar inte tro att saker och ting kan bli bättre om de tar det stora steget, de är rädda för det okända, så de stannar kvar vid det kända, oavsett hur destruktivt, ångestfullt och obehagligt det är.
Här gäller det främst att jobba på självtilliten, vilket kan göras med hjälp av vänner, familj, terapi eller sjävlhjälpsböcker. Det gäller att se situationen objektivt, erkänna att nuvarande bristerna existerar och måste upphöra, och jobba upp en acceptans för en förändring, en framtidstro. Det går faktiskt att lära sig att tänka positivt gällande förändring, och lägga pessimistiska tankar åt sidan. Om du lär dig attityden "all förändring är till det bättre" finns det mindre risk att du hänger kvar i en kass livssituation och inte orkar göra något åt det. Om du dessutom övar på att komma ut ur din komfortzon då och då, genom att göra saker som är jobbiga men nyttiga på lång sikt, så har du tränat förmågan att vara konstruktiv och ta utmaningar på rätt sätt.
Meditationsinriktningen Vipassana bör nämnas och rekommenderas i sammanhanget, se länk till skolor här. Det är ett minst sagt krävande sätt att komma till insikten, men det är värt varje ansträngning, och är fantastiskt utvecklande långsiktigt. Läran hjälper att förstå att förändring är något som sker hela tiden, och lär att omfamna förändringen istället för att hålla sig fast vid något som är gammalt och har stagnerat.
"Är du aldrig rädd?"
Jag får den frågan hela tiden, i egenskap av professionell äventyrare. Nej, jag går inte runt och är ständigt rädd för saker och ting, det låter som ett extremt jobbigt sätt att leva sitt liv på. Men de som tror att jag inte kan känna rädsla överhuvudtaget har fel. Extrema äventyr handlar inte om att tvångsmässigt söka sig till farorna och kasta sig in i vilken riskabel situation som helst. Då hade jag dött för länge sedan. Extrema äventyr handlar om minutiös riskanalys. Och mod.
När jag var i Karibien som nybliven skeppare och långseglare, hade jag turen att träffa kaptenen Maurice. En fabulöst extravagant människa och en kompetent sjöman. Jag ställde samma fråga om rädsla som jag nuförtiden får, han hade ändå gjort helt fenomenala grejer. Han svarade, med sån där filmisk amerikanska:
"Show me a man who's never been afraid. And I will show you a fool."
Klart alla känner rädsla. Det är en fullt naturlig reaktion mot en potentiell fara, både evolutionärt och rationellt. Om någon inte är rädd i en farlig situation så betyder det (A) att personen är för dum för att uppfatta faran, och/eller (B) att det är något onormalt med hur personen reagerar, dvs tex signalsubstanserna, hjärnan eller kopplingar däremellan. Så nog känner jag rädsla. Skillnaden är att jag inte låter rädslor styra mitt beteende eller mina beslut. Och det är det som kallas för mod.
 |
| På Svalbard, i egenskap av guide, segelbåtbesättning och gruppens skydd mot isbjörnar. Foto: Sergej Gratchev |
Levande exempel på att övervinna rädslor
Jag har alltid varit höjdrädd, men har lärt mig att övervinna den rädslan och omsätta den till en trevlig adrenalinkick. Men nog kan jag provocera fram det igen! Här tänkte jag att jag kan klättra upp en sån där hög byggkran, och se om jag kan få utfall av fight, flight eller freeze. Det blir ett underbart träningspass, och med tanke på kärvt väder (nära noll, vind och nederbörd) så blir det perfekt då det brukar vara kyligt uppe på höga berg.
Nu på fredag den 30/11, någon gång runt 15:30, så klättrar jag och sänder live från Edins Kranar i Stockholm. Det kommer streamas på Facebook, länk kommer publiceras på min FB sida Adrenalena.