Extremt guideuppdrag i okänd rysk fallout-zon

Sista dagen på uppdraget. Kysjtym, Ryssland, juli.

Det har väl inte undkommit någon att jag gillar extrema uppdrag. Men hur hamnar man på en plats som inte bara är ett av de mest kontaminerade områdena i världen idag, utan även bär spår av en fruktansvärd radioaktiv olycka från Sovjettiden? Och hur gör man det i egenskap av guide?

Nej, det är inte Tjernobyl jag menar. Tack vare serien och publiciteten vet många mycket mer om det hela idag. Varken historiken, de evakuerade områdenas estetik, eller människornas öden slutar fascinera.

Men få vet att Tjernobyl hade en okänd föregångare. Den olyckan lyckades Sovjet sopa under mattan i stort sett helt och hållet. Det finns ingen turism till den platsen, inga influencers tar sexiga bilder framför byggnader som förfaller. Det är okänt. Kyrkogårdarna kantar vägarna, växer ihop med skogen.

Radioaktiva kyrkogården i nedfallsområdet nära Kysjtym. "Rädda oss, Herre".

Jag kontaktades av författaren Anna Fock i egenskap av professionell äventyrare. Hon visste mycket väl vem jag var – någon som kan ställa upp som personlig guide och både ansvara för säkerhet och trygghet, men även öppna flera dörrar och ta avvägda risker för att ge äventyret det lilla extra. Hon visste att jag kan ryska flytande, och kan simultanöversätta vid behov. Och hon kände till min fascination för allt som är någorlunda farligt.

Jag själv kände till hennes förmåga att producera högklassig litteratur genom att göra fantastisk research. Hennes debutroman Absolut Noll, som också utspelar sig i utkanten av den ryska vardagen, kammade hem priser och var ett absolut nöje att läsa. Annas fascination för Ryssland har inte gått mig förbi – vilken fantastisk kund att vara privat guide för! Jag tackade förstås ja, fick läsa manusutkastet, och briefades om hennes research.

Anna och jag on a mission.

År 1957 skedde en katastrof mitt i Ural-området i Ryssland. En behållare för radioaktivt avfall på plutoniumtillverkningsanläggningen Majak överhettades och exploderade. Olyckans proportion gjorde den till en sexa på sjugradiga INES-skalan, endast Tjernobyl och Fukushima är värre. Staden som låg närmast hette Kysjtym (engelska stavningen: Kyshtym), och det namnet blev det som kom till att associeras med olyckan. De hemliga benämningarna på fabriken och de stängda samhällena runt – fabriken Majak, staden Tjeljabinsk-40 som numera heter Ozersk, eller närliggande Snezjinsk – fick ju inte spridas.

På den tiden hade man inte särskilt mycket kompetens kring radioaktiva ämnen och avfallet som skapades när man producerade plutonium. Avfallet dumpades i närliggande sjöar och floder, och förvarades även i stora tankar nära själva fabriken. En av tankarna fick problem med ventilationen, men man gjorde bedömningen att det inte var nödvändigt att reparera det. Tanken överhettade, värmen startade en kedjereaktion, och det small. Ordentligt. Effekten var ungefär som en jättelik ”dirty bomb”.

På sina ställen ser det fortfarande fruktansvärt illa ut i fallout-zonen efter olyckan. Får man röda spikes på Geigermätaren så får man förflytta sig därifrån, snabbt.

Den sovjetiska regimen jobbade hårt med att upprätthålla kulisser mot både egen befolkning och andra länder, vilket fick förödande konsekvenser för invånarna i nedfallsområdet. Vinden spred radioaktiva partiklar långt ut till åkrar, djurbeten, och befolkade orter; en stor del av sydöstra Ural blev kontaminerad. Speciellt det närliggande området, förstås. Men istället för akutevakuering så hemlighölls olyckan för att rädda anseendet på sovjetiska atomindustrin – och själva myndighetsmaskineriet. Myndigheterna bortförklarade svampmolnet och det märkliga skenet som ”väderfenomen”. Flera generationer betalade med sina liv och sin hälsa på grund av det inhumana beslutet att hemlighålla olyckan. Värst drabbat var Kysjtym-området.

Annas verk fick bära vidare historien – boken heter ”Väderfenomen”. Romanen är uppbyggd kring den verkliga katastrofen och miljöskandalerna kring området, genom att se det ur invånarnas ögon. Boken skildrar kufen Igor Samojlov, som vi får följa från tonårstiden i skuggan av ett brutalt och mystiskt dödsfall, via identitetssökande, universitetsstudier, sporadisk kontakt med en övervakande säkerhetsagent, och fram till 2000-talet där alla sanningar kolliderar. Igors unga släktingar - nu småkriminella gopniki - skapar egna konspirationsteorier som riktas mot Igor själv. Ibland är det som att läsa en spionroman – ibland som att få läsa någons dagbok eller återuppleva egna barndomsminnen. Varvat med huvudpersonens slingrande livshistoria finns verklighetsbaserade återblickar om själva olyckan och dess direkta följder. 

En öde lekplats i staden Kysjtym.

Ömsom rörande och hoppfull, ömsom mörk och hopplös, har romanen inget riktigt lyckligt slut. Realismen upprätthålls med autentiska vardagsdetaljer och ett påtagligt ryskt vemod, som Anna är en mästare på att återge. Möjligheten till övernaturliga förklaringar på händelserna utesluts inte, men verkligheten överträffar sorgligt nog alla konspirationsteorier.

Även om karaktärerna är fiktiva, så ligger det många års efterforskningar av verkliga händelser bakom romanen. Anna har verkligen gjort sin research. Dessa händelser har hittills varit tämligen okända, och därtill hörande absurda fakta har sopats under mattan sedan 60 år tillbaka. Även idag pratas det fortfarande tyst om detta, och berättelserna förvanskas och censureras. 

Förbjudet att stanna... i TRETTON km. Skyltarna i skogen runt plutoniumfabriken talar sitt tydliga språk.

En stor del av vår research på plats har alltså handlat om att hitta och verifiera verkliga livshistorier och fakta – men även att få fram den rätta känslan av livet i en liten rysk by, bortglömd och isolerad i katastrofens skugga. Anna hade gjort både arkivstudier och virtuella promenader i området, men till slut så hyrde hon som sagt mig som en privat guide för att åka till staden Kysjtym, nedfallsområdet, och flera byar som än idag drabbas hårt av utsläpp från plutoniumanläggningen.

Anna Fock: "Denna resa gjordes tillsammans med äventyraren Lena Padukova, som gjorde ett oumbärligt arbete med att ta kontakt med människor, samla in ytterligare berättelser och hjälpa till att få befintliga uppgifter bekräftade. Det finns även funderingar kring att skriva en reportagebok om denna resa, med gemensamt fotomaterial."

Vår resa startade i Tjeljabinsk (engelska stavningen Chelyabinsk), den staden som har någon slags Chuck Norris-status i Ryssland. ”Chelyabinskborna är så kärva att…” är ett klassiskt ryskt skämt. De är så kärva att de inte brygger kaffe, de äter det direkt med sked. De rakar sig med vinkelslip och borstar tänderna med motorsåg, eller något i den stilen. När Tjeljabinsk-meteoriten föll som ett gigantiskt brinnande klot från himlen en vacker morgon så fortsatte folk åka till jobbet, köra traktor, eller raka sig med vinkelslip. Det är alltså inget skämt – det hände på riktigt, och kunde bara hända i den här ökända kärva staden i Uralbergen.

I själva verket är de faktiskt ganska trevliga i Tjeljabinsk. Men stadskärnan och förorterna ligger under en mössa av gulgrå smog, som syns på horisonten långt innan man ser själva staden. Det är nästan aldrig blå himmel över Tjeljabinsk, på grund av all tung industri som andas ut giftig rök. Det stinker lösningsmedel när vi passerar de stora industrizonerna som omsluter staden, och vi vevar upp fönstren. 

Luften i Tjeljabinsk är så kärv att du behöver ett cigarettfilter i varje näsborre för att kunna andas ;)

Lite längre bort ligger Karabasj, som finns på många topplistor över världens mest förorenade platser, något som kopparsmältningsindustrin har varit den bidragande orsaken till. Karabash ger många träffar på Google. Det gör även Techa, eller Tetcha (svensk stavning Tetsja), floden där plutoniumfabriken Majak har dumpat avfall i under decennier. De har slutat med det nu, men lokalbefolkningen minns fortfarande flickan som bara för några år sedan skulle vaska kläder i floden och råkade vara där under dumpningen. Hon fick omfattande brännskador av radioaktiva avfallet. Även idag, trots att det inte dumpas något i Tetsja, så motsvarar en timme på flodbanken en livstidsmängd radioaktiv strålning. Enligt Wikipedia (https://en.wikipedia.org/wiki/Techa_River) så har en halv miljon människor utsatts för strålning här, och exponerades för 20 gånger mer strålning än offren i Tjernobyl. Fortfarande finns det dock mycket lokal befolkning, som dessutom fiskar, badar, plockar bär och svamp i området.

Anna tar en mätning med en av de två Geigermätare vi hade med oss till området.

Man kan fråga sig varför folk fortfarande bor där, och varför skulle de bada eller plocka svamp när de mycket väl är medvetna om att området är kontaminerat? Men det är inte som hemma i Sverige. Här är vi vana vid att alltid ha en ny chans, alltid kunna välja, börja om, starta på nytt, dra. Men det kan inte folk där. Du föds liksom in i ett öde. De flesta föds sjuka, eller insjuknar strax efter födseln. Det finns ingenstans att dra, det enda du har är din familj och ert ruckel till hus. Som sjukpensionär finns det inte mycket pengar att röra sig med, det här är åter igen inte Sverige. Den lilla extraersättningen folk får räcker till att ta bussen till sjukhuset i storstan, max en gång i månaden, inget annat. 

De döende byarna i zonen - dock bebos de fortfarande.
De evakuerades inte omedelbart, och senare var det ingen idé heller.

Det är ingen som vill köpa hus eller mark där, så om du skulle sälja familjens hus (ofta generationsboende) så skulle du kanske få råd att köpa en etta i de sämre förorterna till Chelyabinsk - där dödligheten är också skyhög på grund av luftföroreningarna - och trängas där med samtliga barn och eventuella mor- eller farföräldrar som är i livet. Det är hugget som stucket – så de flesta väljer att bo kvar. Och det enda roliga som finns att göra är att vara ute i naturen – bada, fiska, plocka svamp och bär. Tar man bort det finns inget annat kvar än att lägga sig ner och långsamt dö, så det gör inget att naturen i sig orsakar en långsam och plågsam död. Det är också väldigt mycket hugget som stucket.

Barn badar på i Kysjtym - det är ju trots allt sommar!

Ju mer vi grävde i det hela desto mer skrämmande exempel på desinformation och fruktansvärt inhuman hantering av situationen som vi hittade. Vi fick se saker som vi aldrig trodde att vi skulle se. Det bör räcka till en annan bok, eller två. Men vi mötte också många vanliga levnadsglada människor som har framtidstro och enormt mycket humor. Och vi fick höra fantastiskt många livshistorier.

Lite av utrustningen jag hade på mig dagligen.

Det som blev ett drömuppdrag för mig som professionell äventyrare resulterade i en prisad bok. Vilken känsla att se alla hyllningar!

DNs recension, en hyllning till Annas författarskap - betalvägg, men mycket läsvärd. "Så det verkar som om min anteckning på sidan 62 i "Absolut Noll" – ”Kerstin Ekman d.y.?” – blir besannad – Anna Fock har den stora berättarkonstnärens auktoritet, såväl i syrligt poetisk detalj som i panoramiskt svep."

Aftonbladets recension: "En särskild blick på stökig och intensiv gemenskap. Ett ömt och krasst sätt att skriva om fylla och ciggpauser och deras särskilda dramatik. Och ett ovanligt sätt att ta grupper på allvar."

Expressens recension: "Fock är bra på att rita upp de stora linjerna, övertygande knyter hon hela sin myllrande berättelse till den grundläggande tanken att det inte går att tiga ihjäl det onda, varken som samhälle eller som individ." "...en högst läsvärd, blandvändarspännande roman, vacker på det sätt som bara det verkligt skrämmande och sorgliga kan vara."

GPs intervju. "En del av skrivarvansinnet kunde vara att vara uppe hela nätterna och läsa på om uran." Anna käkar frukost med GP och berättar hur boken blev till. "Väderfenomen" har tagit sju år att förverkliga från idé till färdigt manus."

Anna intervjuas om boken i SVT kultur. "Tv-serien om Tjernobylkatastrofen blev en succé tidigare i år och skapade en turistboom till området som drabbats av kärnkraftsolyckan. Men samtidigt har en annan katastrof pågått i det tysta."

Sveriges Radio - en recension: "Anna Fock, som fick både Borås tidnings debutantpris och Katapultpriset 2013 för debuten "Absolut Noll", skriver i nya "Väderfenomen" detaljerat och inkännande om de här ryska och sovjetiska miljöerna i Uralområdet."

VFs recension. "En varmt och realistiskt berättad släktsaga", "...imponerande detaljskärpa".

KBs recension: rekommenderar att läsa boken och menar att den ligger rätt i tiden. "Romanen handlar om vardagsliv i det gamla Sovjet, radioaktiva utsläpp, byråkratisk stelbenthet, lögner, korruption, makt och övergrepp. Men samtidigt: det vackra i den vardagliga omtanken, kärleken, solidariteten och omsorgen."

Äntligen kan jag hålla en signerad bok i handen! Och ja, dagen till ära har jag en tischa från Tjeljabinsk.

Boken "Väderfenomen" kan köpas tex på Adlibris, Bokus, Akademibokhandeln, och de flesta andra online- och fysiska butiker där man köper böcker. ISBN: 9789127156920

Jag vet hur mycket jobb och slit det har varit med den här boken. Jag vet hur mycket Anna ibland velat kasta hela projektet i en brasa och bara gå vidare med livet. Men det går inte att bli av med det, det går inte av värja sig mot berättelsen som vill bli berättad. Precis som gammastrålning når det dig - genom väggarna, genom landsgränserna, genom allt pansar. Och även om det inte syns så blir du förändrad för alltid.

"Till likvidatorerna av olyckan Kysjtym57". Vila i frid.